The Open Championship brukar kallas golfens tuffaste test, där världens bästa spelare inte bara kämpar mot varandra utan även mot utmanande banor och ett oförutsägbart väder.
Med tanke på de böljande banorna och det lynniga kustklimatet behöver vinnaren av Claret Jug alltid ha lite tur på sin sida. Det gör också att The Open då och då bjuder på rejäla överraskningar i vinnarlistan.
Här tittar vi närmare på fem av de största skrällarna under de senaste decennierna av världens äldsta golfturnering.
Eftersom Paul Lawrie inte ens var rankad bland världens 150 bästa spelare, hade han förmodligen varit mer än nöjd med att bara klara cutten till helgens spel under The Open 1999 – något han inte hade lyckats med på fyra år.
Till helgen tog han sig, men när han gick in i söndagens runda låg han 10 slag över par och 10 slag bakom ledaren. En vinst kändes helt utom räckhåll.
Men en lysande 67-runda, i kombination med Jean van de Veldes häpnadsväckande kollaps på det sista hålet, gjorde att han till slut stod som segrare efter ett särspel mellan tre spelare.
Den kanske allra största skrällen stod amerikanen Ben Curtis för när han erövrade Royal St George's, trots att han knappt låg topp 400 i världen vid tillfället.
Curtis gav sig själv chansen och låg två slag bakom Thomas Bjørn inför den sista rundan. Men trots sex birdies på de första 11 hålen såg han ut att ha slarvat bort sina möjligheter efter fyra bogeys på hål 12, 14, 15 och 17.
Bjørn ledde samtidigt med tre slag när fyra hål återstod. Men efter en bogey på det 15:e gjorde dansken det förbjudna: han hamnade i bunkern vid green på det 16:e hålet och behövde tre slag för att ta sig ur den.
Ytterligare en bogey på det 17:e följde, och Curtis blev major-mästare på allra första försöket.
Bara ett år efter den okände Ben Curtis var det dags för en nästan lika okänd Todd Hamilton att kliva fram.
Hamilton, som hunnit bli 38 år när han till slut nådde PGA-touren (efter hela åtta försök), hade bara spelat i tre Open-turneringar före 2004: 1992, 1996 och 2003, och missat cutten i två av dem.
Men med två raka 67-rundor under fredagen och lördagen toppade Hamilton ledartavlan på -8 slag inför söndagen, före stjärnor som Tiger Woods, Phil Mickelson och Ernie Els.
Mickelson och Els nådde båda -8 efter eagles på det fjärde hålet, och Els tog till och med en kortvarig ledning på -9.
Efter flera dramatiska vändningar ledde Hamilton med två slag när två hål återstod, men en bogey på det sista hålet gav Els chansen att avgöra med en putt – en putt som dock blev för kort.
Duon gick till särspel, och en bogey på det tredje särspelshålet för Els blev den avgörande skillnaden som gjorde Hamilton till "Champion Golfer of the Year" 2004.
I efterhand kanske det inte känns som en jätteskräll, med tanke på hur fantastiskt han spelade den veckan och att han senare i karriären samlade på sig ytterligare sex andraplatser i majors. Men Louis Oosthuizens Open-seger 2010 kom i vad som bara var hans nionde major-start.
Då hade han bara en enda vinst på Europatouren, medan hans övriga fem proffssegrar hade kommit på den sydafrikanska Sunshine Tour.
Oosthuizen, som stod i ett tre-siffrigt odds inför turneringen, öppnade starkt med en runda på -7. Det hamnade dock lite i skymundan efter Rory McIlroys fantastiska -9 på torsdagen.
Men medan McIlroy rasade med en 80-runda dagen efter, spelade Oosthuizen 13 slag bättre och ledde med fem slag inför helgen.
Med en ledning på fyra slag inför söndagen kunde Oosthuizen defilera i mål och ta sin första major-titel med hela sju slags marginal.
En topp 10-spelare i världen under totalt 43 veckor med tre topp 10-placeringar i The Open på fem år. Fast allt det låg förstås ett decennium bakom Darren Clarke när vi skrev 2011.
Efter att ha legat tre slag bakom ledaren på torsdagen drog Clarke nytta av de bättre väderförhållandena på fredagen och delade ledningen med Lucas Glover inför helgen.
Under lördagen skaffade sig Clarke ett perfekt utgångsläge genom att ta ledningen med ett slag före Dustin Johnson och tre slag före resten av fältet.
Vid rundningen på söndagen hade Clarke drygat ut ledningen mot Johnson med tre slag, och dennes dubbelbogey på det 14:e hålet släckte segerhoppet helt. Mickelson gjorde en rusch och var -6 efter 10 hål för att tillfälligt sätta press, men fyra bogeys på sista nio gjorde att även han föll bort.
Till slut hade Clarke en ledning på fyra slag med två hål kvar att spela. Han kunde kosta på sig bogeys på både 17 och 18 och ändå säkra en fantastisk tre-slagsseger.
Min. insättning för spelkrediter är 50 kr. Utbetalningar exkluderar insatsen med spelkrediter. Villkor, tidsbegränsningar och exkluderingar tillämpas. Max. pris, spelrestriktioner, tidsbegränsningar samt villkor tillämpas.
